En dag dimper ett vykort ned i brevlådan. Det kommer från pappas kompis Snylto, som meddelar att han är tillbaka i stan. Redan nästa morgon dyker Snylto upp på familjens tröskel och förväntar sig att få stanna några dagar. Snart har han vänt upp och ned på familjens mellanmjölkstillvaro och lärt den femåriga dottern hur man skolkar från dagis och snattar i affären. Snylto verkar komma undan med allt – han spelar hög musik, stökar ned och äter hur mycket sötsaker som helst. Men pappa förklarar att det faktiskt är ganska synd om Snylto. Att vara som Snylto är kanske inte så roligt som det först verkar. Eller är det?